Det var länge sedan jag skrev någonting nu men det har varit väldigt rörigt de senaste veckorna. Jag har fått flytta och bo i en väska kan man ju säga. Jag har flyttat till Svenljunga, hem till Simon och bor där tillfälligt just nu, tills jag kan skaffa egen lägenhet.
Det snurrar runt väldigt mycket i hjärnan. Som hur jag ska skaffa möbler till lägenheten och hur det ska gå att bo ensam, jag vet att jag har stöd hos många men ändå så är jag rädd. Jag vet inte om ni kan förstå min rädsla men det är så mycket mer man behöver tänka på när man bor ensam, t.ex. att laga mat, diska, tvätta, betala räkningar och gå upp ur sängen. De saker kan ses som helt vanliga för andra men för mig är det jätte läskigt, det kommer inte finnas någon som säger åt mig att göra saker och det kan vara svårt att hitta motivation till att göra det.
Jag har börjat på något som heter unga vuxna på solhem, jag kallar det dagis för det är i princip vad det är. Dagis för ungdomar som inte mår så bra eller har psykiska svårigheter på något sätt. Idag på dagis pratade vi om ångest, vi såg också en film där dom sa något som jag har försökt förklara för visst. Har man inte upplevt ångest vet man inte hur det känns. Om jag skulle börja förklara för någon som inte har upplevt ångest skulle den personen ändå inte förstå hur jobbigt det känns, man måste verkligen uppleva det för att förstå. Alla människor kan känna ångest ibland men får man en ångestattack eller har fått diagnosen ångest så kommer det mycket oftare och man börjar styras av ångesten. Det handlar inte om att man bara måste rycka upp sig utan det är impulser och sådant i hjärnan som inte fungerar som de ska.
Jag vet att jag tidigare har skrivit ett inlägg om just ångest och depression men jag känner att det är ett väldigt viktigt ämne för mig och därför skriver jag om det igen.
Jag vet inte vad jag mer ska skriva just nu. Jag vet inte ens om någon läser det jag skriver men ändå!
Kram
Det snurrar runt väldigt mycket i hjärnan. Som hur jag ska skaffa möbler till lägenheten och hur det ska gå att bo ensam, jag vet att jag har stöd hos många men ändå så är jag rädd. Jag vet inte om ni kan förstå min rädsla men det är så mycket mer man behöver tänka på när man bor ensam, t.ex. att laga mat, diska, tvätta, betala räkningar och gå upp ur sängen. De saker kan ses som helt vanliga för andra men för mig är det jätte läskigt, det kommer inte finnas någon som säger åt mig att göra saker och det kan vara svårt att hitta motivation till att göra det.
Jag har börjat på något som heter unga vuxna på solhem, jag kallar det dagis för det är i princip vad det är. Dagis för ungdomar som inte mår så bra eller har psykiska svårigheter på något sätt. Idag på dagis pratade vi om ångest, vi såg också en film där dom sa något som jag har försökt förklara för visst. Har man inte upplevt ångest vet man inte hur det känns. Om jag skulle börja förklara för någon som inte har upplevt ångest skulle den personen ändå inte förstå hur jobbigt det känns, man måste verkligen uppleva det för att förstå. Alla människor kan känna ångest ibland men får man en ångestattack eller har fått diagnosen ångest så kommer det mycket oftare och man börjar styras av ångesten. Det handlar inte om att man bara måste rycka upp sig utan det är impulser och sådant i hjärnan som inte fungerar som de ska.
Jag vet att jag tidigare har skrivit ett inlägg om just ångest och depression men jag känner att det är ett väldigt viktigt ämne för mig och därför skriver jag om det igen.
Jag vet inte vad jag mer ska skriva just nu. Jag vet inte ens om någon läser det jag skriver men ändå!
Kram
